Läroplaner har förändrats över tiden, vilket bland annat ger uttryck för en förändrad syn på matematik i skolan. Dagens läroplan lägger, jämfört med tidigare, mindre vikt vid att kunna räkna till förmån för förmågan att kunna kommunicera, resonera, relatera,
värdera och förstå matematiska begrepp. Man kan lite tillspetsat fråga sig om barnen får lära sig matematik i skolan eller om man numera premierar verbala färdigheter före desamma i räkning när det handlar om problemlösning av matematisk karaktär. Den som inte kan räkna kan troligen inte lösa matteproblem, hur duktig man än är på att resonera.
I värsta fall kan den nuvarande läroplanen resultera i att elever, i högstadiet och gymnasiet, som inte är så duktiga verbalt och/eller blyga får dåligt betyg i matte, hur begåvade de än må vara vad gäller räknelära och andra matematiska delområden. Ett mattegeni skulle således kunna få uselt betyg i matematik beroende på sin
a (o)sociala talanger. Det finns de som hävdar att en hel generation kan komma att slås ut till följd av de omprioriteringar som gjorts i läroplanen.
En annan vinkling på det hela är att titta på valet av läroböcker i matematik, likväl som lärarnas utbildning. Om nu fokuset är på verbal förmåga på mattelektionerna, så är det troligt att det även visar sig i lärarutbildningen. De nya mattelärarna kanske inte har lagt så mycket energi på sina egna färdigheter i att räkna, vilket såklart resulterar i att de hellre resonerar kring ämnet än ger eleverna räkneuppgifter.
Det har satsats ganska rejält på att svenska elever ska bli bättre på matte, men än så länge har det inte visast sig i de internationella mätningarna PISA (Programme for International Student Assessment) och TIMSS (Trends in International Mathematics and Science Study).